Annas

jaja efter mitt mkt informativa inlägg igår så ska jag skriva ett lite längre idag... vi klarade ju av att jag lever och att jag faktiskt har börjat att älska det här i skogen aka eugene. vet inte när det hände men det måste ha hänt över en natt, troligtvis lördag-söndag för jag märkte det aldrig.
anyhoo helgen var bra med hör och häpna, ETT PARTY! jo ppl det är sant, anna var och festade och blev full! I USA! för er nytillkommna kan jag lägga till att här partar man inte, på sin höjd sitter en grupp människor ngnstans, gömda för att det är sååå bad att dricka, jaja de sitter där höga på weed och fulla på öl (wooow är allt jag säger. NOT) och tycker det är skitcoola. men jag var på en äkta fest, med riktiga människor ( om än väldigt ghetto style) och musik och alkohol i pet flaskor, precis som hemma! vad mer kan en flicka begära?

jag kan här med säga att jag har varit på en straight down american ghetto party. seriöst, ca. 75 % av personerna var svarta, alla med blingbling om halsen och öronen, höga och fulla, med hela niggah stilen, dvs, kläderna, pratet, blinget... tro det eller ej, de var ungefär de skönaste människorna jag träffat här! yo what up man, nothin just chillaxin man you know the drill, ya fo sho just had a zip of the bong duuude that feeels so great, ya peace man. ja som ni märker fick jag ju hela ghetto conversationen på köpet...

iaf, bara ngra timmar eller typ en kanske 2, efter partyt började, precis när jag och raggi hade snackat in oss på svenska/norska hos machotty mike, bestämde sig polisen för att komma. koden för åolis: 5-0. five o five o skrek alla och på typ 2 sekunder var alla ute ur lägenheten (som vi förresten använde olagligt för att ingen bodde där för tillfället) och sprang på gatorna i eugene... jag, raggi, jp och mo hittade varandra och gömde oss i en alley, för att sedan ta jp's bil till yesi's house för att crasha på heltäckningsmattan.

so basically... peace man ;) bilder kommer komma lateeer

vet inte vad jag ska skriva men tänkte bara säga att im alive and lovin it

jag älskar sommaren! allt blir så mkt lättare.. so basically så har sommaren kommit hit till skogen i oregon och det är hääärligt!
en snabb recap av helgen som gått:

fredag - tennismatch i grants pass vilket innnebar ingen skola för mig, weehoo. förlorade dock matchen men det var lugnt.. hela dagen spenderades därborta och sen var det hem, äta middag och sen över till kaisu och till coldstone, typ det bästa icecream stället på denna jord. och helt randomly står viktor där framför mig, men hallå! blev helt chockad och måste sett ut som en fisk ungefär, jag öppnade och stängde munnen men inte så mkt som ett pip kom ut tills jag skakade av mig paralyseringen. kramar hit och dit blev det men sen var han tvungen att gå med värdfamiljen och åka hem till kusten... weeiiird evening ppl.

lördag - kändes som söndag så det började bra! drog med värdmamma och värdsyster till en inredningsafäär, och köpte två saker. ett fotoalbum och andra scrapbook saker... sen vidare till saturday market, en market som finns här i eugene, där de säljer massa hippie saker, för att eugene är ju den sk hippiestaden! batik, aka tiedye, är vääädigt inne här... ska göra min egen innan jag åker hem, ska bli kul! där köpte jag en tröja, inte tiedye dock, utan en grön med en målad blå blomma ganska tuff tyckte jag...
på eftermiddagen/kvällen spelade jag och em tennis, och sen var det av till anna... där chillade vi ett tag och sen ringde max och sa att vi skulle komma till han för att han hade party! så det var genast av med mjukisarna och på med jeansen och partystassen. blev upphämtade av en galen frenchi och en mellow american... väl där var vi ett gäng highschoolers och ett gäng collegekillar... mumsi! natten blev kul och lång och vid 5 var vi dom sista stående men la oss sen när på soffan/golvet. soffor för tjejer, golvet för killar, they are such gentlemens!

söndag - inte lika pigg som jag hade hoppats på vaknade jag och co klockan 9... snälla forest kom med frukost, pannkakor från macedonken, vad mer kan man begära? efter det var det hem till anna, en snabb promenad bland jättehusen, in till sängen igen, en liten nap och prat om kvällen före. en mkt trevlig söndag, snart ska jag till kyrkan och chilla med resten av sheldon.

so long suckers!

på grund av en sak som hände igår känner jag för att ta tag i mig själv och skriva ngt vettigt för en gångs skull. senaste tiden har det varit antingen ingenting eller bara massa bs på min sida men nu ska jag göra ett försök till att vara seriöst, men åh nu känner jag att blir höga krav på mig men spela roll. det betyder ju att ni tror att jag kan få fram ngt bra ibland iaf.

så för att komma till kritan så ville jag egentligen bara säga att det här året har fått mig att förstå vilka som är mina riktiga kompisar. de som hör av sig, om så än bara på facebook eller ngt annan sån sida, de som skriver hej hur mår du, de visar att de bryr sig. det behöver inte vara mer än så. självklart hoppas jag på mer från vissa, men ibland betyder ngt så enkelt som att fråga hur är läget lika mkt som ett tjock brev eller för det mesta mail. det finns människor som jag firade nyår, valborg och massa annat med förra året som inte har hört av sig en endaste gång, och självklart behöver de inte det, och vem vet kanske vi bara tar upp det som det var när jag åkte, men ngnstans där inne kommer jag alltid veta att de inte hörde av sig de 10 månaderna då jag inte längre var i samma klass eller skola som dom. men samtidigt är det folk som överraskar mig, som jag inte har pratat med på länge hemma som skriver och frågar hur det går och verkar uppriktigt intresserade över hur jag har det. och det värmer precis lika mkt som det sticker att de jag trodde var mina vänner inte hör av sig. 

kanske ngra nu tycker att om det är viktigt för mig, varför skriver inte jag till dem då? klart jag kan göra det, och i vissa fall har jag gjort det, men samtidigt har jag det i bakhuvet att om jag hade en så liten plats i deras liv att de inte ens undrar om jag är vid liv här borta kan jag ju lika gärna strunta i att skriva till dom för då är det ju rätt uppenbart att det kanske inte spelar så stor roll för dom om de hör av mig eller inte. allt har ju två sidor men jag ser nog mest till den ena, fast jag har faktiskt varit på båda.

det är många som har gjort mig besviken det här året. inte bara folk hemma, utan också folk här, både amerikanare och andra utbytesstudenter. men livet går vidare. vad som än händer kommer det att bli bra till slut, och livet stannar inte för en, två eller tre besvikelser. och när jag känner mig som mest ensam tänker jag på vad min yoga lärare ms mcchesney alltid säger till oss "if nobody is there to love you, you can always love yourself".

ibland känns det som om alla vi som ngn gång lämnat hemmet för ngt nytt har ofrivilligt gått med i en klubb som förkortas FAOSHLHFNNMIAHAÄB (För Alla Oss Som Har Lämnat Hemma För Något Nytt Men Insett Att Hemma Alltid Är Bäst)

peace out shortys