Annas

tjobre vänner... måndag igen, vad ska man säga. kommer veckorna ngnsin att ta slut lixom? hur sjukt är det egentligen att det är samma dagar fast olika veckor, och olika dagar. det låter ju helt sjukt men det är så jag känner idag, lite sjukt djup sådär, lite amatörtänkare.

kanske är det så att dagarna, veckorna och åren lixom representerar vårt liv, att vi tror att det går vidare till ngt nytt men att vi faktiskt bara går i cirklar? inte bokstavligen då men med vad vi gör. visst, det sägs ju att man lär sig av sina misstag men jag verkar upprepa mina igen och igen och igen. kanske inte varje gång jag hamnar i situationen, men åtminstone lika ofta som den där jävla måndagen kommer krypande varje vecka. visst sitter jag här nu och predikar om hur jag har lärt mig uppskatta det jag har, min familj, mina vänner, men jag kan nästan lova att ca. 2 månader efter jag kommit hem från skogen härborta, så kommer jag börja tänka igen "kanske det är bättre ngn annanstans" bara för att upptäcka samma sak igen när jag åker iväg från det jag har igen. samtidigt hoppas jag att det inte kommer bli så, men hoppas man också inte varje söndag att det inte kommer en måndag efteråt?

en annan sak också... det sägs ju att tiden läker alla sår, men då måste det ju finnas ärr på hjärtat. och vad händer när ett hjärta är så fullt av ärr att det inte finns plats för fler? går det lixom inte att skadas mer då? eller blir det fler lager av ärr?

så nu när man är inne på den djupa stigen, kan jag ju än en gång inte bara tipsa utan uppmana er att läsa boken "Allt för min syster" av Jodi Picoult. den boken berör. den får en att tänka om hur man själv skulle göra om man var anledningen till att ens syster, eller bror, fortfarande var i livet. om ngn frågar om ni skulle ge er benmärg till ert syskon är svaret för de flesta självklart. men tänk om ni aldrig kunde göra ngt, aldrig resa iväg för att ni alltid var tvungna att vara stand by ifall det behövdes blod, eller ngt annat som bara du kunde ge? skulle man klara av det? eller skulle man helt enkelt inte kunna ha sitt liv på sparlåga även om det innebar att din bror eller syster dog?

nu måste jag in i psykologins mystiska värld. fast den är inte så mystisk, utan faktiskt ganska långtråkig. jag vill ju lösa problem, inte veta att 63 % av usa's befolkning klämmer tandkrämen från mitten av tuben. vilka puckon förresten, alla vet ju att man måste klämma från botten. men men, man kan ju alltid skylla på en dålig barndom...

en bra låt för humör som mitt är
City of Devils - Yellowcard
ladda ner och njut. take care brothers and sisters.