Annas

Nästan varje dag, eller i alla fall så fort jag säger att jag ska på utbytesår, får jag frågan: Är du inte rädd/nervös? Själv har jag aldrig förstått vad det är att vara nervös eller rädd för. När jag säger nej och ler så är det många som ser lite konstigt på mig, som om jag inte var riktigt normal. Men aldrig är det någon som heller själva har kunnat säga vad det är jag skulle kunna vara rädd för. "Om du hamnar i en dålig familj?" Då kan jag byta. "Om du inte får några vänner?" Då får jag väl skaffa några, jag är väl inte helt socialt handikappad. Visst förstår jag att det kan kännas läskigt för vissa att åka iväg för ett år, utan vänner och familj, men den rädslan har jag aldrig känt. För mig är det oförståeligt, eller inte riktigt oförståeligt, men svårt, att förstå varför jag ska vara rädd för något som troligtvis inte kommer vara något farligt, och för det andra inte går att ändra på såhär i förväg. Hamnar jag i en dålig familj, fine, men det går ändå inte att lösa nu.

Vi vann fotbollsmatchen förresten.