Annas

Det känns som om det bara är jag som "fantiserar" om saker. Alla andra verkar ha förstått det här med att det de facto inte kan hända, men jag kan helt enkelt inte acceptera det. Jag vet inte vad det är men jag kan helt enkelt inte bara släppa saker "för att de aldrig kommer att hända". Direkt när jag tänker en sådan tanke kommer direkt, på nanosekunden, den andra tanken som säger "men kanske, om" och "man vet aldrig". Trots att jag faktiskt VET att det inte kommer att hända. Men hur vet man? (Den kommer direkt som sagt) Det omöjliga har hänt förr, så varför kan det inte hända igen? Så går mina tankegångar, och jag kan inte stoppa dem, hur gärna jag än vill. Jag vill få mig själv att inse faktum, det kommer inte att hända. Tyvärr (eller?) kan jag inte det.
Många människor säger att det är bra att vara positiv och "have faith" men det är jobbigt att hela tiden hoppas på något som man faktiskt innerst inne vet aldrig kommer hända. Nu verkar det som jag är psykiskt störd eller ngt, och vem vet, kanske jag är det? It wouldn't surprise me.

Imogen Heap - Goodnight and Go