Verkligenhetens sjukhus
Kom hem från sjukhuset för en liten stund sen. Suppose många undrar varför jag var där, och det ska jag berätta:
Det var så att jag spelade fotbollsmatch (vi ledde med 1-0) och jag skulle nicka. Tyvärr kom det även en från motståndarlaget och hade apparently samma tanke, så jag fick en knuff i ryggen, helt oförberedd, och knäckte nacken så jag trodde det hördes till Kina ungefär. Ramlar handlöst ner på marken och kan inte röra nacken! Ligger kvar, och snart kommer alla fram och frågar vart jag har ont. Jag svarar nacken och alla backar fem steg, domaren börjar skrika att ingen får röra mig och lagledare och tränare springer in på planen. Snart så har lagledaren ringt ambulans, en narkosläkare (förälder) är där och en annan ringer mina föräldrar.
Snart har både föräldrar och ambulans kommit, och min nacke stabiliseras, och jag läggs på en provisorisk bår. De lyfter upp mig på en slags luftmadrass som sen pumpas upp ännu mer så jag blir fastspänd med en luftmadrass runt mig, och the truth is, det var ganska skönt att ligga där. Slapp oroa mig att jag skulle röra mig i alla fall... För det var helt impossible.
Vi åker till sjukhuset, och efter halva vägen sätter de faktist på blåljusen! Vi kommer fram till DS och de lyfter mig till en annan bår, och de undersöker mig. Sen åkte jag, eller rullades jag, till röntgen. Röntgades i 40 minuter som kändes som 10 och sen så rullas jag ner till en annan avdelning. Doktorn kommer och säger att inget är brutet, men att jag kommer vara stel i någon vecka, och ja, det vill jag lova. Jag går apparently som Frankenstein, kan inte röra nacken.
Ingen Derek Shepherd fick jag som läkare heller.
Det var så att jag spelade fotbollsmatch (vi ledde med 1-0) och jag skulle nicka. Tyvärr kom det även en från motståndarlaget och hade apparently samma tanke, så jag fick en knuff i ryggen, helt oförberedd, och knäckte nacken så jag trodde det hördes till Kina ungefär. Ramlar handlöst ner på marken och kan inte röra nacken! Ligger kvar, och snart kommer alla fram och frågar vart jag har ont. Jag svarar nacken och alla backar fem steg, domaren börjar skrika att ingen får röra mig och lagledare och tränare springer in på planen. Snart så har lagledaren ringt ambulans, en narkosläkare (förälder) är där och en annan ringer mina föräldrar.
Snart har både föräldrar och ambulans kommit, och min nacke stabiliseras, och jag läggs på en provisorisk bår. De lyfter upp mig på en slags luftmadrass som sen pumpas upp ännu mer så jag blir fastspänd med en luftmadrass runt mig, och the truth is, det var ganska skönt att ligga där. Slapp oroa mig att jag skulle röra mig i alla fall... För det var helt impossible.
Vi åker till sjukhuset, och efter halva vägen sätter de faktist på blåljusen! Vi kommer fram till DS och de lyfter mig till en annan bår, och de undersöker mig. Sen åkte jag, eller rullades jag, till röntgen. Röntgades i 40 minuter som kändes som 10 och sen så rullas jag ner till en annan avdelning. Doktorn kommer och säger att inget är brutet, men att jag kommer vara stel i någon vecka, och ja, det vill jag lova. Jag går apparently som Frankenstein, kan inte röra nacken.
Ingen Derek Shepherd fick jag som läkare heller.
Kommentarer
Trackback