Annas

på grund av en sak som hände igår känner jag för att ta tag i mig själv och skriva ngt vettigt för en gångs skull. senaste tiden har det varit antingen ingenting eller bara massa bs på min sida men nu ska jag göra ett försök till att vara seriöst, men åh nu känner jag att blir höga krav på mig men spela roll. det betyder ju att ni tror att jag kan få fram ngt bra ibland iaf.

så för att komma till kritan så ville jag egentligen bara säga att det här året har fått mig att förstå vilka som är mina riktiga kompisar. de som hör av sig, om så än bara på facebook eller ngt annan sån sida, de som skriver hej hur mår du, de visar att de bryr sig. det behöver inte vara mer än så. självklart hoppas jag på mer från vissa, men ibland betyder ngt så enkelt som att fråga hur är läget lika mkt som ett tjock brev eller för det mesta mail. det finns människor som jag firade nyår, valborg och massa annat med förra året som inte har hört av sig en endaste gång, och självklart behöver de inte det, och vem vet kanske vi bara tar upp det som det var när jag åkte, men ngnstans där inne kommer jag alltid veta att de inte hörde av sig de 10 månaderna då jag inte längre var i samma klass eller skola som dom. men samtidigt är det folk som överraskar mig, som jag inte har pratat med på länge hemma som skriver och frågar hur det går och verkar uppriktigt intresserade över hur jag har det. och det värmer precis lika mkt som det sticker att de jag trodde var mina vänner inte hör av sig. 

kanske ngra nu tycker att om det är viktigt för mig, varför skriver inte jag till dem då? klart jag kan göra det, och i vissa fall har jag gjort det, men samtidigt har jag det i bakhuvet att om jag hade en så liten plats i deras liv att de inte ens undrar om jag är vid liv här borta kan jag ju lika gärna strunta i att skriva till dom för då är det ju rätt uppenbart att det kanske inte spelar så stor roll för dom om de hör av mig eller inte. allt har ju två sidor men jag ser nog mest till den ena, fast jag har faktiskt varit på båda.

det är många som har gjort mig besviken det här året. inte bara folk hemma, utan också folk här, både amerikanare och andra utbytesstudenter. men livet går vidare. vad som än händer kommer det att bli bra till slut, och livet stannar inte för en, två eller tre besvikelser. och när jag känner mig som mest ensam tänker jag på vad min yoga lärare ms mcchesney alltid säger till oss "if nobody is there to love you, you can always love yourself".

ibland känns det som om alla vi som ngn gång lämnat hemmet för ngt nytt har ofrivilligt gått med i en klubb som förkortas FAOSHLHFNNMIAHAÄB (För Alla Oss Som Har Lämnat Hemma För Något Nytt Men Insett Att Hemma Alltid Är Bäst)

peace out shortys