Annas

Kom hem från sjukhuset för en liten stund sen. Suppose många undrar varför jag var där, och det ska jag berätta:

Det var så att jag spelade fotbollsmatch (vi ledde med 1-0) och jag skulle nicka. Tyvärr kom det även en från motståndarlaget och hade apparently samma tanke, så jag fick en knuff i ryggen, helt oförberedd, och knäckte nacken så jag trodde det hördes till Kina ungefär. Ramlar handlöst ner på marken och kan inte röra nacken! Ligger kvar, och snart kommer alla fram och frågar vart jag har ont. Jag svarar nacken och alla backar fem steg, domaren börjar skrika att ingen får röra mig och lagledare och tränare springer in på planen. Snart så har lagledaren ringt ambulans, en narkosläkare (förälder) är där och en annan ringer mina föräldrar.
Snart har både föräldrar och ambulans kommit, och min nacke stabiliseras, och jag läggs på en provisorisk bår. De lyfter upp mig på en slags luftmadrass som sen pumpas upp ännu mer så jag blir fastspänd med en luftmadrass runt mig, och the truth is, det var ganska skönt att ligga där. Slapp oroa mig att jag skulle röra mig i alla fall... För det var helt impossible.
Vi åker till sjukhuset, och efter halva vägen sätter de faktist på blåljusen! Vi kommer fram till DS och de lyfter mig till en annan bår, och de undersöker mig. Sen åkte jag, eller rullades jag, till röntgen. Röntgades i 40 minuter som kändes som 10 och sen så rullas jag ner till en annan avdelning. Doktorn kommer och säger att inget är brutet, men att jag kommer vara stel i någon vecka, och ja, det vill jag lova. Jag går apparently som Frankenstein, kan inte röra nacken.
Ingen Derek Shepherd fick jag som läkare heller.

Har idag fått reda på att en vän, eller egentligen en vän till min bästa kompis, som jag dock lärt känna väl, anyways, har blivit drog beroende. Hon är 16 år. 16 år. Hon är drogberoende och har nu tagits av polisen och väntar nu på domstolsbeslut. Inte bara det, utan också several trafikförseelser. Det är hemskt hur livet kan utveckla sig. Hon var en helt vanlig tjej, jätteglad och trevlig, som man absolut inte trodde skulle bli drogberoende. Det smärtar att sånt kan hända. Och ibland känns det som om jag är en del av att det blev såhär. Det värsta är att det här kan ha förstört hennes liv. Varje gång hon åker utomlands, varje gång hon ska söka jobb, när hon applies to college osv. Alla kommer veta att hon har dömts för droginnehav eller var det nu blir. För något dumt hon gjorde när hon var 16. När man är 16 har man väldigt lång tid att ångra det man gjort fel, men hur mycket man än ångrar sig står misstagen kvar med stora feta svarta bokstäver i varje dokument.

Ställning Suck vs Yey: 4 - 5.
The statistics tell me that this was a good day. Or not.

Det känns som om det bara är jag som "fantiserar" om saker. Alla andra verkar ha förstått det här med att det de facto inte kan hända, men jag kan helt enkelt inte acceptera det. Jag vet inte vad det är men jag kan helt enkelt inte bara släppa saker "för att de aldrig kommer att hända". Direkt när jag tänker en sådan tanke kommer direkt, på nanosekunden, den andra tanken som säger "men kanske, om" och "man vet aldrig". Trots att jag faktiskt VET att det inte kommer att hända. Men hur vet man? (Den kommer direkt som sagt) Det omöjliga har hänt förr, så varför kan det inte hända igen? Så går mina tankegångar, och jag kan inte stoppa dem, hur gärna jag än vill. Jag vill få mig själv att inse faktum, det kommer inte att hända. Tyvärr (eller?) kan jag inte det.
Många människor säger att det är bra att vara positiv och "have faith" men det är jobbigt att hela tiden hoppas på något som man faktiskt innerst inne vet aldrig kommer hända. Nu verkar det som jag är psykiskt störd eller ngt, och vem vet, kanske jag är det? It wouldn't surprise me.

Imogen Heap - Goodnight and Go